Hej.
Det går bra här nere, jag glider runt och njuter av semestern som egentligen är falsk eftersom jag inte är klar med terminen ännu. Men det är skönt att vara ledig.
Då kan man till exempel, förutom att repa och spela in musik hela dagarna göra såna saker som att sitta uppe hela natten i kalsonger och se på krigsfilmer ("Flags of our Fathers"/"Letters from Ivo Jima" - bra båda två)... eller bara försmäkta i värmen på Gustavs balkong där det bjuds syrade grönsaker och god veganmat.
Den hundrade spelningen gick bra. Danmark var väl kanske ett konstigt ställe att hålla en sån tillställning på, men som ni ser på bilden anpassade vi oss. Troligen skulle löjtnant Olsson varit nöjd över vår förmåga till adaption. Men kanske inte med den slarvigt instoppade skjortan. Vad kan jag säga... det är fredagkväll i Danmark och klockan är omkring tre på natten.... ursäkter....
Faktum är att jag gick och tänkte på min militära karriär idag i solgasset. Och det är faktiskt så att jag fortfarande har en medalj att hämta ut. Hur osannolikt är inte det? Men så är det. Visserligen är det inte Purple Heart eller Järnkorset vi pratar om, utan en sketen skyttemedalj i silver. Från den där jävligt kalla dagen i Norrbotten för många år sedan. Känslorna var många. Först har vi en del irritation hos befälen (som kanske inte ville ge medalj till den omotiverade killen), sedan avundsjuka (från någon enstaka övermotiverad snubbe som gärna hade fått den istället)... och till sist landar vi nog på förvåning som jag själv och övriga i min grupp kände. Det var nämligen så kallt att vi inte ville ta av yttervantarna för att skjuta, så vi slängde iväg skotten så snabbt vi kunde. Och jag träffade. En kosmisk slump, bortslösad på en kall morgon i Norrbotten.
I alla fall...
Den utlovade medaljen glömdes bort. Det var på slutet av utbildningen och allt jag var intresserad av var hemfärd.
Vitsorden var inte speciellt vitsiga, hemresan ljuvlig och förhoppningsvis går framtida resor bara söderut. Aldrig norrut.
....
Malmö är sig likt och olikt. Västra hamnen är populärt, och möllan förändras lite varje gång. Fast man kan fortfarande köpa komagen och lammtarmen på vår gata om man skulle vara lagd åt det hållet. Och Hassans frisör har inte släppt 1985 års hårmode. Om några år när jag kommer ner kommer Hassan stå och klippa i flanellskjorta och boots och lyssna på Pearl Jam. Med tanke på att stilåtervinningstakten (hemmagjort ord jag vet) enligt mig har ökat lite (så att H/M kan tjäna mer stålar) så kanske Hassan kommer pricka helt rätt om några år, genom att bara vara sig själv. Det vore isåfall kanon, då kan man vara hipp för en hundring.
... ok det här var kul, men nu är det över. Man kan ju inte ha roligt jämt.
