Neujahr

2010 har rivstartat med små händelser.
Har sett om Dirty Dancing och Star Wars Episod 1. En film hade åldrats någorlunda värdigt. Låter läsaren gissa vilken jag menar.

Vilken karaktär!

På musikfronten inget nytt, men kanske något gammalt? För jag visste inte att William Shatner hade en musikalisk karriär parallellt med skådespeleriet? Tydligen har han släppt en skiva 1968 och så en till som kom 2004. Den skivan heter "Has Been" och jag har nosat lite på den. Döm om min förvåning när det låter lite... jazzcountry. Med någon slags spoken-word sång. Ännu mer osannolikt är att jag gillar det. Eller vänta, det kanske är sannolikt? Kapten Kirk salongsberusad och åldrad med lite jazz i bakgrunden. Rekommenderas varmt till efterrätten.

Måndagsexemplar

Precis hemkommen efter 8km promenad och monsterfilm. Cloverfield närmare bestämt. Hade hört att den var dålig men det tycker jag inte alls. Kanske lite korkad på slutet...
(Vår-kompis-blev-just-uppäten-av-ett-
monster-men-vänta-glöm-inte-kameran) ...
Problemet med alla monsterfilmer är att folk bara springer omkring i största allmänhet. Det första jag skulle göra vore att beväpna mig med en sån här.


Sedan skulle jag gillra en fälla. Kanske garnera med någon typ av ost? Alla gillar ju ost.

Jag skulle bli hjälte och VK skulle göra mig till årets Västerbottning. Detta blir oundvikligt då Lisa Miskovsky och Baltic-Krister hann bli uppätna av monstret.

Hemma igen

Det verkar ju som att jag har läsare trots allt, även om de sällan lämnar en kommentar. Jag undrar hur många av läsarna som vet att jag varit ute och rest? Spelat musik med mitt band i främmande land? Besökt Afrika och glatt mig mycket åt att vara Europé? Sett Alhambra och njutit av cortados. Dansat folkdans, fotat apor och hablat español. Allt det där har hänt, plus lite till.


...och ändå kan jag inte låta bli. Istället för en ordentlig redogörelse om mina resor tänker jag skriva om Daniel Day-Lewis nya film "There will be blood". Han är min favoritskådespelare, om man har favoriter på film. Den enda utöver Winona Ryder som kan få mig att gå och se en film oavsett handling bara för att de är med i den. Och är det så konstigt? Nej. För det han sysslar med, ja för den insatsen han gör för mitt kulturliv - så förtjänar han att kallas konstnär. Ett epitet jag helst aldrig vill klistra på någon (eller alternativt på alla) eftersom det innehåller så mycket pretentiös sörja, kommunalsanktionerat golvkissande och ABF-cirklar. Men D.D-L är en konstnärlig motsvarighet till gravitationen i det att han inte gör mig besviken. Mannen är oförmögen att spela på rutin. Inkapabel att göra ett halvdant jobb. Eller så blir jag lurad av att han håller så pass hög standard att även de halvdana insatserna blir bra. Men det är irrelevant hur han bär sig åt, så länge han bär sig åt. Filmen i övrigt då? Den är mycket bra. En av årets bästa rentav, tillsammans med "Into the wild". Lämnar en med en hel del tankar och en funderingar. 
Vilken urladdning. Nu måste vi ha en bild från filmen så att vi kan gå vidare.


Tack. Varför jag hamnade i det här istället för en reseberättelse vet jag inte. Men det var tvunget att ske.
Frånsett den storslagna cineastiska upplevelsen ikväll har min återkomst till Sverige varit en rätt stillsam historia. Täfteåfestivalen och tvätt och sånt. Bilder kommer kanske senare från resan. Exotiska platser som Lenninge, Bollnäs, Gammelboning, San José, Tanger, Granada och Gibraltar. Tills dess.

Tisdag, mycket tidigt

Efter basketen har jag liksom fastnat i hur trött jag är... ligger och stör mig på Regina Spektor som tvångsmässigt måste fucka upp rytmiken i låtarna... snälla, spela bara rakt pianokomp en gång...

På bilden nedan kan ni se min lördagkväll. 3.15 timmar Tysk ubåtsångest. Bilden är snodd av John, som iofs inte hade min tillåtelse att publicera en bild på min Tjock-TV så det går jämnt upp. Det är kul att se krigsfilm med John, vi har båda två läst för många böcker om andra världskriget. Das Boot är dock inte lika bra som Der Untergang. John hävdar att man inte kan jämföra. Men jag jämför. Och resultatet blev att Das Boot klockar in på en hedervärd tredjeplats i den extremt högkvalitativa genren Tysk krigsfilm. Strax efter Stalingrad och Undergången. Filmer som får en att tycka att man är en osnuten snorvalp som gnäller över i-lands problem när man har mycket att vara tacksam över är bra filmer. En cineastisk örfil helt enkelt. Härligt. Wünderbart.





Nä nu känner jag mig väldigt dikt styrbord.
Dags att hala segel för ikväll.

Conan der Barbar

[Djingis Khan snubbe] - Svara på min fråga! Vad är bäst i livet?
[Råbarkad typ] - Att känna vinden i håret, stäppens frihet osv...
[Djingis Khan snubbe] - Nej! Conan, vad säger du?
[Conan Barberaren] - Att kämpa med sin fiende. Att förfölja och förinta honom. Att krossa sina fiender och höra gråten från deras kvinnor!


Om det finns något mer manligt än att sitta i pälskalsonger, dubbad på tyska, med ett stort svärd?
Nej.