Zildjian K Constantinople 18"

Det är alltså så att jag har köpt en ny cymbal. Big deal tänker några, och skäms på er för det. Jag har inte köpt en cymbal sedan 2006. Så man kan säga att det var ett övervägt beslut. De tester och provslag som inte gjorts är inte värda att göra. Men först lite oumbärlig information.

Mina cymbaler:
Hihat: Zildjian New Beat 14". Ett tråkigt men ok val, som cymbalernas mellanmjölk. De har blivit lite mörkare med åren vilket i det här fallet är bra. När de var nya lät de disco.
Crash: A-Custom 17". En snäll och varm cymbal. Cymbalmotsvarigheten till en kram.
Ride: Sweet Ride 21". Överlag fin ping men en svag doft av grytlock.

Som andra crash vid inspelningar har jag haft ett helt gäng olika. Från Istanbul via Stagg till Zildjian A thin, en Sabian osv... Ändå landade jag ofta i en trasig K-Custom från ABF huset som jag tror Bosse snodde med sig kort efter att hjulet uppfanns. Den klippte jag med plåtsax för att reducera sprickor och det funkade. Det blev någon slags Crash/splash hybrid av den, som faktiskt lät ok. Den dog ut superfort såklart. Men den hängde ändå med fram tills förra hösten. När vi då fick tillbaka mixarna så var det tydligt att den hade gjort sitt, man kan inte trolla hur länge som helst, till slut finns inget kvar att klippa i. 

Så det skulle bli en ny.

Först tänkte jag K medium thin. Ju mer jag läste på och lyssnade på soundbits desto tråkigare kändes det. Peppen började sina. Varför lägga så mycket pengar på en cymbal, jag har ju familj nu... osv.
Sen hörde jag av en slump en inspelning med där trummisen hade ett litet set och bara Constantinople cymbaler. Poletten föll ned. Astronomiskt dyr förstås men jag brukar inte ha sönder cymbaler så...

Efter velande fram och tillbaka blev det en 18" Constantinople crash. Handhamrad av någon tjomme i Amerika. Det måste ha varit en dvärgsmed, för han var duktig med hammaren.
Så pass bra låter den att man kan sitta och bara pinga den utan att ens röra trummorna. Varm, rökig, lagom sustain och alla andra hittepå adjektiv som man kan beskriva en cymbal med.

Om jag ska tvinga fram ett minus skulle det kanske vara något låg volym trots 18".

Betyg? Fem Bill Ward av fem möjliga.

Ladies & Gentlemen...

... från 1974 års album: "Im not through loving you yet".

Neujahr

2010 har rivstartat med små händelser.
Har sett om Dirty Dancing och Star Wars Episod 1. En film hade åldrats någorlunda värdigt. Låter läsaren gissa vilken jag menar.

Vilken karaktär!

På musikfronten inget nytt, men kanske något gammalt? För jag visste inte att William Shatner hade en musikalisk karriär parallellt med skådespeleriet? Tydligen har han släppt en skiva 1968 och så en till som kom 2004. Den skivan heter "Has Been" och jag har nosat lite på den. Döm om min förvåning när det låter lite... jazzcountry. Med någon slags spoken-word sång. Ännu mer osannolikt är att jag gillar det. Eller vänta, det kanske är sannolikt? Kapten Kirk salongsberusad och åldrad med lite jazz i bakgrunden. Rekommenderas varmt till efterrätten.

Gamla hjältar...

...faller tydligen tungt.

För den som ej var med på 90-talet: Snubben i det vita håret är James Iha, ex-gitarrist i Smashing Pumpkins. Han till höger som har satsat allt på new romantic stilen är ... en av Hanson bröderna. 

Yes! tänker du kanske. 

Men jag tänker bara Njet!

Vi tar en till

God bless rock n roll.

Man måste undra...

...hur en sån här skiva låter? Leffe Silbersky på trummor... flankerad av en hjärtläkare och nån kändistant från 80-talet.

Tisdag, mycket tidigt

Efter basketen har jag liksom fastnat i hur trött jag är... ligger och stör mig på Regina Spektor som tvångsmässigt måste fucka upp rytmiken i låtarna... snälla, spela bara rakt pianokomp en gång...

På bilden nedan kan ni se min lördagkväll. 3.15 timmar Tysk ubåtsångest. Bilden är snodd av John, som iofs inte hade min tillåtelse att publicera en bild på min Tjock-TV så det går jämnt upp. Det är kul att se krigsfilm med John, vi har båda två läst för många böcker om andra världskriget. Das Boot är dock inte lika bra som Der Untergang. John hävdar att man inte kan jämföra. Men jag jämför. Och resultatet blev att Das Boot klockar in på en hedervärd tredjeplats i den extremt högkvalitativa genren Tysk krigsfilm. Strax efter Stalingrad och Undergången. Filmer som får en att tycka att man är en osnuten snorvalp som gnäller över i-lands problem när man har mycket att vara tacksam över är bra filmer. En cineastisk örfil helt enkelt. Härligt. Wünderbart.





Nä nu känner jag mig väldigt dikt styrbord.
Dags att hala segel för ikväll.

Vax, nerver och top 5 pepplåtar

Sist klar med vaxningen. Stolt blickar man ut över kuvetten som är fylld med inbäddningsgegga innan man går och tittar på listan över tentaresultaten och noterar G, G, G, G, G, G, G, osv osv U.
Mastodont-omtentan är ett faktum. Vilket mörker.

Men det finns ljusglimtar också. Jag kommer att få möta våren i Florens. Kanske från insidan av en rockklubb men det räknas ändå. Turnén känns sjukt kul. Allt annat är lite sisådär. Så för att jag ska orka plugga ikväll... Mina topp fem peppiga låtar.




5. Iggy & the Stooges - Search and Destroy (1973)

Oerhört viktigt att ha den på Audiofil 180g vinyl, med tanke på att det kan vara den stökigaste låt som finns? Men det är bra stök.











4. Arja Saijonmaa - Högt över Havet (1987)

En karaokefavorit. 












3. Smashing Pumpkins - Tonight, Tonight (1995)


Genidrag - öppna skivan med den bästa låten. Borde fler göra.








2. Neil Young & Crazy Horse- Cowgirl in the Sand (1969)


Highway one, solnedgång, sommar.... perfekt stämning.












1. Guns n´Roses - Welcome to the Jungle (1987)


Det mest peppande introt som gjorts. Reverbig 80-tals gitarr, puffigt hår och ett måste på en seriös fest.

Low - Murderer

Från "Drums & Guns". Otroligt bra skiva.

Ostdanmark

Hej.

Det går bra här nere, jag glider runt och njuter av semestern som egentligen är falsk eftersom jag inte är klar med terminen ännu. Men det är skönt att vara ledig.
Då kan man till exempel, förutom att repa och spela in musik hela dagarna göra såna  saker som att sitta uppe hela natten i kalsonger och se på krigsfilmer ("Flags of our Fathers"/"Letters from Ivo Jima" - bra båda två)... eller bara försmäkta i värmen på Gustavs balkong där det bjuds syrade grönsaker och god veganmat.

Den hundrade spelningen gick bra. Danmark var väl kanske ett konstigt ställe att hålla en sån tillställning på, men som ni ser på bilden anpassade vi oss. Troligen skulle löjtnant Olsson varit nöjd över vår förmåga till adaption. Men kanske inte med den slarvigt instoppade skjortan. Vad kan jag säga... det är fredagkväll i Danmark och klockan är omkring tre på natten.... ursäkter....

Faktum är att jag gick och tänkte på min militära karriär idag i solgasset. Och det är faktiskt så att jag fortfarande har en medalj att hämta ut. Hur osannolikt är inte det? Men så är det. Visserligen är det inte Purple Heart eller Järnkorset vi pratar om, utan en sketen skyttemedalj i silver. Från den där jävligt kalla dagen i Norrbotten för många år sedan. Känslorna var många. Först har vi en del irritation hos befälen (som kanske inte ville ge medalj till den omotiverade killen), sedan avundsjuka (från någon enstaka övermotiverad snubbe som gärna hade fått den istället)... och till sist landar vi nog på förvåning som jag själv och övriga i min grupp kände. Det var nämligen så kallt att vi inte ville ta av yttervantarna för att skjuta, så vi slängde iväg skotten så snabbt vi kunde. Och jag träffade. En kosmisk slump, bortslösad på en kall morgon i Norrbotten.  

I alla fall...
Den utlovade medaljen glömdes bort. Det var på slutet av utbildningen och allt jag var intresserad av var hemfärd.
Vitsorden var inte speciellt vitsiga, hemresan ljuvlig och förhoppningsvis går framtida resor bara söderut. Aldrig norrut.

....

Malmö är sig likt och olikt. Västra hamnen är populärt, och möllan förändras lite varje gång. Fast man kan fortfarande köpa komagen och lammtarmen på vår gata om man skulle vara lagd åt det hållet. Och Hassans frisör har inte släppt 1985 års hårmode. Om några år när jag kommer ner kommer Hassan stå och klippa i flanellskjorta och boots och lyssna på Pearl Jam. Med tanke på att stilåtervinningstakten (hemmagjort ord jag vet) enligt mig har ökat lite (så att H/M kan tjäna mer stålar) så kanske Hassan kommer pricka helt rätt om några år, genom att bara vara sig själv. Det vore isåfall kanon, då kan man vara hipp för en hundring.

... ok det här var kul, men nu är det över. Man kan ju inte ha roligt jämt.

Storstädning, thainudlar (oklippt)

Lägenheten städad, thailändska nudlar på spisen och två timmar till fotbollen. Lördagar är alltid samma sak... man tänker att man ska plugga men det går inte. Istället nedräkning till fotbollsträningen. Ev kombinerat med kaffe och en dålig match på TVn.

Igår spelades det och sågs på basket (trevligt) och senare på Naglfar (mindre trevligt). Vet inte vad som är närmast Umeås själ: tunnhåriga hårdrockare (som ändå har långt flygigt hår), björklövens klack Green Devils eller studenter i overaller och tygmärken.
Förmodligen alla tre.
Men åter till spelningen. Ljudet var dåligt och avsaknaden av corpse-paint gör att hela rollspelsgrejen försvinner för mig... det blir helt enkelt tristare. Spiken i kistan för mig levererades också ganska tidigt... efter tre låtar tittar sångaren ut över publiken.. och säger ngt i stil med "nästa låt heter... March of the daaaaaamneeed" ... trummisen börjar regna dubbelkagge. Urk. Ger spektaklet svaga 2/5 dödskallar i betyg.

Något som däremot gör mig på gott humör är att vi är med i nya Uncut. Jag vet inte om Rolling Stone fortfarande är världens största musiktidning. Men det här är en koloss, helt klart. Sidan 87 i senaste numret. Gå till pressbyrån eller om du råkar vara Umeåbo måste du troligen gå till presstop eller biblioteket.

Turnéabstinens

Hemma igen... kan inte riktigt fatta att jag bara varit borta i tre veckor drygt. Har varit med om mer på de här veckorna än årets samtliga månader innan. Kan inte riktigt sätta fingret på vad som är fel förutom hostan... men jag tror aldrig jag har velat fortsätta en resa så mycket som den här. Visst.. saker har förbättrats sedan förra gången vi var ute. Spelningarna överlag har varit mer välbesökta, vi har sålt fler skivor mm. Men det är ändå inte hela svaret. Här hemma är det många saker som skall tas tag i. Och då menar jag inte bara att laga mat själv.

Den här gången kändes det fel att vända hemåt. Det var nog inte bara jag som kände så. Alla ville fortsätta.
Men som en vis person sa, så är det bättre att sluta medans man känner sig på topp. Så nu sitter man här... i periferin av Europa, ett grått och blåsigt ställe som fortfarande inte har någon vår. Och det är ju hemma det här Västerbotten... men just nu känns det ganska segt.

För någon vecka sedan låg jag i gräset med solen i ögonen och alper till kulisser och tänkte att det kan inte bli så mycket bättre än så här.

Tvära kast.