Fettisdag

Idag såg jag mästarnas mästare på SVT, efter en lång dag av flyttande och fixande. Och självklart höll jag på Per Elofsson. Skidåkaren från byn. Han är lite som Rainer Wolfcastle i Simpsons, om ni känner till honom. När han ska träna den tyska utbytesstudenten Uter. "Take it to the max" osv medans han gör situps. Bra drag.

I helgen var jag i Borgafjäll och åkte snowboard. Vi rippade upp backarna och var allmänt radikala. 90-talet var aldrig långt borta. Stort tack till ni som var med på presenten, den uppskattades maximalt kan jag säga.

Måndagsbasketen i mitt hjärta

Nu ska jag skriva.
På senaste tiden har min blogglista (som jag tidigare pratat om.. mappen med bokmärkta bloggar) infekterats av att författarna hela tiden söker svar på frågan varför de bloggar. Vissa har till och med lagt bloggandet på is. Min fråga till är då - måste bloggandet ha ett syfte? Måste man ha en röd tråd? Skriv bara.

Med mig händer lite. Det kan läsas både som att det händer ingenting och att det faktiskt händer något. Se hur jag lämnar en luftig blogg som kan tolkas? Jag var och spelade basket igår, min förkylning fick nytt liv och idag är jag hemma från skolan. Djingis sover på stolen och gröten står på spisen och blir kall.
Det finns många borden och även ett par måsten. Que sera, sera. Man ska inte låta sig stressas.
Bra att komma ihåg på sjukhuset, där journalföring under fem sidor verkar vara ett lagbrott.
"Jaha, så din farfars onkel hade celiaki? Jamen då kan jag ju inte laga din tand".
Och så vidare.


Basketen igår ja... måndagsbasketen. Igår var det säsongspremiär. Och det är makalösa säsong tolv vi talar om. Ett dussin. Låt gå för att ett par säsonger har varit nästintill obefintliga (tex när jag bodde i Malmö och när tegarna bodde i Kalix) Men ändå. Tolv år sedan vi bestämde oss på gymnasiet att lira ihop. Tolv år av svett, fouls och (stundtals) vacker korgboll. Tolv år av smärtsamma skador och nervkittlande "vinna me två" avgöranden. Kvällen då Chris bröt tummen efter en stenhård passning 1999. När jag landade på Tomas fot och förlängde mitt fotligament 2002. Gamla vänner som dyker upp igen, nya ansikten och basketlinnen från 80talet.

Och så igår. Inget vansinnigt tempo. Bara några kompisar som studsar boll och kan koppla av allt annat ett tag. Hurra för måndagsbasketen. Där det faktiskt fortfarande är viktigare att passa bakom ryggen än göra layup.  Där det dunkas så sällan att alla stannar upp och firar när det händer.
Där det allt som oftast står 9-9, och nån måste säga "vinna me två".
Tolv år till, säger jag.

Svensational

Svennis.
Betänk att den här mannen anses vara en sexikon och är en av Sveriges mest framgångsrika idrottspersonligheter någonsin. Visst känns det lite snopet?
Men nu leder han Premier League med ett lag som väldigt få hade tippat skulle vara #1 efter tre omgångar.
För min egen del så känns det också rätt bra, känner peppen komma smygande som en värmländsk räv på strövtåg genom natten.

Storstädning, thainudlar (oklippt)

Lägenheten städad, thailändska nudlar på spisen och två timmar till fotbollen. Lördagar är alltid samma sak... man tänker att man ska plugga men det går inte. Istället nedräkning till fotbollsträningen. Ev kombinerat med kaffe och en dålig match på TVn.

Igår spelades det och sågs på basket (trevligt) och senare på Naglfar (mindre trevligt). Vet inte vad som är närmast Umeås själ: tunnhåriga hårdrockare (som ändå har långt flygigt hår), björklövens klack Green Devils eller studenter i overaller och tygmärken.
Förmodligen alla tre.
Men åter till spelningen. Ljudet var dåligt och avsaknaden av corpse-paint gör att hela rollspelsgrejen försvinner för mig... det blir helt enkelt tristare. Spiken i kistan för mig levererades också ganska tidigt... efter tre låtar tittar sångaren ut över publiken.. och säger ngt i stil med "nästa låt heter... March of the daaaaaamneeed" ... trummisen börjar regna dubbelkagge. Urk. Ger spektaklet svaga 2/5 dödskallar i betyg.

Något som däremot gör mig på gott humör är att vi är med i nya Uncut. Jag vet inte om Rolling Stone fortfarande är världens största musiktidning. Men det här är en koloss, helt klart. Sidan 87 i senaste numret. Gå till pressbyrån eller om du råkar vara Umeåbo måste du troligen gå till presstop eller biblioteket.