Sommaren är slut

Rubriken är bitterljuv. Det är en känsla som jag ofta kommer tillbaka till. Ingenting kan liksom enbart vara kanonbra. Av någon anledning. Ändå var den här sommaren superb. Och nu är det Augusti och tillbaka på bitterljuvt igen. Förkyld efter för kallt bad i havet. Fast det är egentligen en parentes. Det stora som hänt är ju resan. Vietnam, Thailand, Singapore och Malaysia. Intensivt medan det varade. Men nu är den över. Som andra resor är det nu minnen, några foton och anekdoter. 

Idag pratade jag och Sara om minnen. Jag sa att jag inte kom ihåg något som hände innan år 2000 på det där överdrivna sättet som man gör när man pratar. Sen visade det sig att det stämde lite väl bra ändå. Vad hände egentligen tex 1999? Det var nånting om att alla datorer skulle krascha? Jag kunde inte svara på saker som man borde minnas. Tex vem den första tjejen man kysste var. Det borde man ju komma ihåg? Och ju mer jag funderade desto mer flöt saker och ting ihop. Jag inte komma ihåg när jag slutade spela fotboll. Det kan ha varit 1994, eller 1993? Eller var det tidigare? Har ett minne av att det var grusplan och höst, och jag hade gräsdobbar. Den kombinationen i sig är väl tillräckligt för att ge upp kan tänkas.

Någon slags reseberättelse skulle man ju kunna bjuda på. Om man var lagd åt det reseberättande hållet. Så jag sammanfattar istället en månad med tre ynkliga bilder.

Jomtien

Da nang, VietnamKoh Samui

Det var mycket jobb och kulturkrockar i Vietnam, medan Singapore och Thailand bara var kanon. Mot slutet hade jag ingen lust att åka hem. Å andra sidan hade det nog inte hållit i längden - jag och Asien är helt enkelt lite för olika för att det ska funka. Asien gillar militärer, papper med stämplar, risnudlar till frukost. Saker som fungerar i någon månad men inte året om. Asien verkar inte ha nån kärlek till tuggummi. Kaffe är också märkligt svårt, det finns överallt men... 

Så blev det också ett halvregnigt Way out West. Wilco och Calexico var bra, precis tillräckligt bra för att man skulle stå ut med SJs förseningar och regn. 

Sista dagarna i Augusti blir det att snickra och måla. Staket, veranda, bro.
Som om inget hade hänt.

Hemma igen

Det verkar ju som att jag har läsare trots allt, även om de sällan lämnar en kommentar. Jag undrar hur många av läsarna som vet att jag varit ute och rest? Spelat musik med mitt band i främmande land? Besökt Afrika och glatt mig mycket åt att vara Europé? Sett Alhambra och njutit av cortados. Dansat folkdans, fotat apor och hablat español. Allt det där har hänt, plus lite till.


...och ändå kan jag inte låta bli. Istället för en ordentlig redogörelse om mina resor tänker jag skriva om Daniel Day-Lewis nya film "There will be blood". Han är min favoritskådespelare, om man har favoriter på film. Den enda utöver Winona Ryder som kan få mig att gå och se en film oavsett handling bara för att de är med i den. Och är det så konstigt? Nej. För det han sysslar med, ja för den insatsen han gör för mitt kulturliv - så förtjänar han att kallas konstnär. Ett epitet jag helst aldrig vill klistra på någon (eller alternativt på alla) eftersom det innehåller så mycket pretentiös sörja, kommunalsanktionerat golvkissande och ABF-cirklar. Men D.D-L är en konstnärlig motsvarighet till gravitationen i det att han inte gör mig besviken. Mannen är oförmögen att spela på rutin. Inkapabel att göra ett halvdant jobb. Eller så blir jag lurad av att han håller så pass hög standard att även de halvdana insatserna blir bra. Men det är irrelevant hur han bär sig åt, så länge han bär sig åt. Filmen i övrigt då? Den är mycket bra. En av årets bästa rentav, tillsammans med "Into the wild". Lämnar en med en hel del tankar och en funderingar. 
Vilken urladdning. Nu måste vi ha en bild från filmen så att vi kan gå vidare.


Tack. Varför jag hamnade i det här istället för en reseberättelse vet jag inte. Men det var tvunget att ske.
Frånsett den storslagna cineastiska upplevelsen ikväll har min återkomst till Sverige varit en rätt stillsam historia. Täfteåfestivalen och tvätt och sånt. Bilder kommer kanske senare från resan. Exotiska platser som Lenninge, Bollnäs, Gammelboning, San José, Tanger, Granada och Gibraltar. Tills dess.

Ostdanmark

Hej.

Det går bra här nere, jag glider runt och njuter av semestern som egentligen är falsk eftersom jag inte är klar med terminen ännu. Men det är skönt att vara ledig.
Då kan man till exempel, förutom att repa och spela in musik hela dagarna göra såna  saker som att sitta uppe hela natten i kalsonger och se på krigsfilmer ("Flags of our Fathers"/"Letters from Ivo Jima" - bra båda två)... eller bara försmäkta i värmen på Gustavs balkong där det bjuds syrade grönsaker och god veganmat.

Den hundrade spelningen gick bra. Danmark var väl kanske ett konstigt ställe att hålla en sån tillställning på, men som ni ser på bilden anpassade vi oss. Troligen skulle löjtnant Olsson varit nöjd över vår förmåga till adaption. Men kanske inte med den slarvigt instoppade skjortan. Vad kan jag säga... det är fredagkväll i Danmark och klockan är omkring tre på natten.... ursäkter....

Faktum är att jag gick och tänkte på min militära karriär idag i solgasset. Och det är faktiskt så att jag fortfarande har en medalj att hämta ut. Hur osannolikt är inte det? Men så är det. Visserligen är det inte Purple Heart eller Järnkorset vi pratar om, utan en sketen skyttemedalj i silver. Från den där jävligt kalla dagen i Norrbotten för många år sedan. Känslorna var många. Först har vi en del irritation hos befälen (som kanske inte ville ge medalj till den omotiverade killen), sedan avundsjuka (från någon enstaka övermotiverad snubbe som gärna hade fått den istället)... och till sist landar vi nog på förvåning som jag själv och övriga i min grupp kände. Det var nämligen så kallt att vi inte ville ta av yttervantarna för att skjuta, så vi slängde iväg skotten så snabbt vi kunde. Och jag träffade. En kosmisk slump, bortslösad på en kall morgon i Norrbotten.  

I alla fall...
Den utlovade medaljen glömdes bort. Det var på slutet av utbildningen och allt jag var intresserad av var hemfärd.
Vitsorden var inte speciellt vitsiga, hemresan ljuvlig och förhoppningsvis går framtida resor bara söderut. Aldrig norrut.

....

Malmö är sig likt och olikt. Västra hamnen är populärt, och möllan förändras lite varje gång. Fast man kan fortfarande köpa komagen och lammtarmen på vår gata om man skulle vara lagd åt det hållet. Och Hassans frisör har inte släppt 1985 års hårmode. Om några år när jag kommer ner kommer Hassan stå och klippa i flanellskjorta och boots och lyssna på Pearl Jam. Med tanke på att stilåtervinningstakten (hemmagjort ord jag vet) enligt mig har ökat lite (så att H/M kan tjäna mer stålar) så kanske Hassan kommer pricka helt rätt om några år, genom att bara vara sig själv. Det vore isåfall kanon, då kan man vara hipp för en hundring.

... ok det här var kul, men nu är det över. Man kan ju inte ha roligt jämt.

Turnéabstinens

Hemma igen... kan inte riktigt fatta att jag bara varit borta i tre veckor drygt. Har varit med om mer på de här veckorna än årets samtliga månader innan. Kan inte riktigt sätta fingret på vad som är fel förutom hostan... men jag tror aldrig jag har velat fortsätta en resa så mycket som den här. Visst.. saker har förbättrats sedan förra gången vi var ute. Spelningarna överlag har varit mer välbesökta, vi har sålt fler skivor mm. Men det är ändå inte hela svaret. Här hemma är det många saker som skall tas tag i. Och då menar jag inte bara att laga mat själv.

Den här gången kändes det fel att vända hemåt. Det var nog inte bara jag som kände så. Alla ville fortsätta.
Men som en vis person sa, så är det bättre att sluta medans man känner sig på topp. Så nu sitter man här... i periferin av Europa, ett grått och blåsigt ställe som fortfarande inte har någon vår. Och det är ju hemma det här Västerbotten... men just nu känns det ganska segt.

För någon vecka sedan låg jag i gräset med solen i ögonen och alper till kulisser och tänkte att det kan inte bli så mycket bättre än så här.

Tvära kast.