Nu ska jag skriva.
På senaste tiden har min blogglista (som jag tidigare pratat om.. mappen med bokmärkta bloggar) infekterats av att författarna hela tiden söker svar på frågan varför de bloggar. Vissa har till och med lagt bloggandet på is. Min fråga till är då - måste bloggandet ha ett syfte? Måste man ha en röd tråd? Skriv bara.
Med mig händer lite. Det kan läsas både som att det händer ingenting och att det faktiskt händer något. Se hur jag lämnar en luftig blogg som kan tolkas? Jag var och spelade basket igår, min förkylning fick nytt liv och idag är jag hemma från skolan. Djingis sover på stolen och gröten står på spisen och blir kall.
Det finns många borden och även ett par måsten. Que sera, sera. Man ska inte låta sig stressas.
Bra att komma ihåg på sjukhuset, där journalföring under fem sidor verkar vara ett lagbrott.
"Jaha, så din farfars onkel hade celiaki? Jamen då kan jag ju inte laga din tand".
Och så vidare.
Basketen igår ja... måndagsbasketen. Igår var det säsongspremiär. Och det är makalösa säsong tolv vi talar om. Ett dussin. Låt gå för att ett par säsonger har varit nästintill obefintliga (tex när jag bodde i Malmö och när tegarna bodde i Kalix) Men ändå. Tolv år sedan vi bestämde oss på gymnasiet att lira ihop. Tolv år av svett, fouls och (stundtals) vacker korgboll. Tolv år av smärtsamma skador och nervkittlande "vinna me två" avgöranden. Kvällen då Chris bröt tummen efter en stenhård passning 1999. När jag landade på Tomas fot och förlängde mitt fotligament 2002. Gamla vänner som dyker upp igen, nya ansikten och basketlinnen från 80talet.
Och så igår. Inget vansinnigt tempo. Bara några kompisar som studsar boll och kan koppla av allt annat ett tag. Hurra för måndagsbasketen. Där det faktiskt fortfarande är viktigare att passa bakom ryggen än göra layup. Där det dunkas så sällan att alla stannar upp och firar när det händer.
Där det allt som oftast står 9-9, och nån måste säga "vinna me två".
Tolv år till, säger jag.
På senaste tiden har min blogglista (som jag tidigare pratat om.. mappen med bokmärkta bloggar) infekterats av att författarna hela tiden söker svar på frågan varför de bloggar. Vissa har till och med lagt bloggandet på is. Min fråga till är då - måste bloggandet ha ett syfte? Måste man ha en röd tråd? Skriv bara.
Med mig händer lite. Det kan läsas både som att det händer ingenting och att det faktiskt händer något. Se hur jag lämnar en luftig blogg som kan tolkas? Jag var och spelade basket igår, min förkylning fick nytt liv och idag är jag hemma från skolan. Djingis sover på stolen och gröten står på spisen och blir kall.
Det finns många borden och även ett par måsten. Que sera, sera. Man ska inte låta sig stressas.
Bra att komma ihåg på sjukhuset, där journalföring under fem sidor verkar vara ett lagbrott.
"Jaha, så din farfars onkel hade celiaki? Jamen då kan jag ju inte laga din tand".
Och så vidare.
Basketen igår ja... måndagsbasketen. Igår var det säsongspremiär. Och det är makalösa säsong tolv vi talar om. Ett dussin. Låt gå för att ett par säsonger har varit nästintill obefintliga (tex när jag bodde i Malmö och när tegarna bodde i Kalix) Men ändå. Tolv år sedan vi bestämde oss på gymnasiet att lira ihop. Tolv år av svett, fouls och (stundtals) vacker korgboll. Tolv år av smärtsamma skador och nervkittlande "vinna me två" avgöranden. Kvällen då Chris bröt tummen efter en stenhård passning 1999. När jag landade på Tomas fot och förlängde mitt fotligament 2002. Gamla vänner som dyker upp igen, nya ansikten och basketlinnen från 80talet.
Och så igår. Inget vansinnigt tempo. Bara några kompisar som studsar boll och kan koppla av allt annat ett tag. Hurra för måndagsbasketen. Där det faktiskt fortfarande är viktigare att passa bakom ryggen än göra layup. Där det dunkas så sällan att alla stannar upp och firar när det händer.
Där det allt som oftast står 9-9, och nån måste säga "vinna me två".
Tolv år till, säger jag.