Dagens insikt

Ibland tar kärleken oss till de allra mörkaste av platser.

Sommaren är slut

Rubriken är bitterljuv. Det är en känsla som jag ofta kommer tillbaka till. Ingenting kan liksom enbart vara kanonbra. Av någon anledning. Ändå var den här sommaren superb. Och nu är det Augusti och tillbaka på bitterljuvt igen. Förkyld efter för kallt bad i havet. Fast det är egentligen en parentes. Det stora som hänt är ju resan. Vietnam, Thailand, Singapore och Malaysia. Intensivt medan det varade. Men nu är den över. Som andra resor är det nu minnen, några foton och anekdoter. 

Idag pratade jag och Sara om minnen. Jag sa att jag inte kom ihåg något som hände innan år 2000 på det där överdrivna sättet som man gör när man pratar. Sen visade det sig att det stämde lite väl bra ändå. Vad hände egentligen tex 1999? Det var nånting om att alla datorer skulle krascha? Jag kunde inte svara på saker som man borde minnas. Tex vem den första tjejen man kysste var. Det borde man ju komma ihåg? Och ju mer jag funderade desto mer flöt saker och ting ihop. Jag inte komma ihåg när jag slutade spela fotboll. Det kan ha varit 1994, eller 1993? Eller var det tidigare? Har ett minne av att det var grusplan och höst, och jag hade gräsdobbar. Den kombinationen i sig är väl tillräckligt för att ge upp kan tänkas.

Någon slags reseberättelse skulle man ju kunna bjuda på. Om man var lagd åt det reseberättande hållet. Så jag sammanfattar istället en månad med tre ynkliga bilder.

Jomtien

Da nang, VietnamKoh Samui

Det var mycket jobb och kulturkrockar i Vietnam, medan Singapore och Thailand bara var kanon. Mot slutet hade jag ingen lust att åka hem. Å andra sidan hade det nog inte hållit i längden - jag och Asien är helt enkelt lite för olika för att det ska funka. Asien gillar militärer, papper med stämplar, risnudlar till frukost. Saker som fungerar i någon månad men inte året om. Asien verkar inte ha nån kärlek till tuggummi. Kaffe är också märkligt svårt, det finns överallt men... 

Så blev det också ett halvregnigt Way out West. Wilco och Calexico var bra, precis tillräckligt bra för att man skulle stå ut med SJs förseningar och regn. 

Sista dagarna i Augusti blir det att snickra och måla. Staket, veranda, bro.
Som om inget hade hänt.

Gamla hjältar...

...faller tydligen tungt.

För den som ej var med på 90-talet: Snubben i det vita håret är James Iha, ex-gitarrist i Smashing Pumpkins. Han till höger som har satsat allt på new romantic stilen är ... en av Hanson bröderna. 

Yes! tänker du kanske. 

Men jag tänker bara Njet!

Gangster!

Igår var det dags igen. Ett gäng härdade Tegare samlades för att göra upp om vem som skulle styra stan. Det här är en av Äventyrsspels många fullträffar. Ett barnspel där man ska råna, sabotera, utpressa och muta. Som vanligt var det jämnt.
Tack vare en skandalös utpressningskampanj kryddat med en rejäl dos korruption började mitt gäng ta över. Sara kom tillbaka och höll på att vinna genom att sätta dit mig för det stora tågrånet, men jag använde mitt politiska inflytande så hon fick sitta av straffet åt mig istället. Rättvist.

Såhär ser det ut. 

Förutom att råna och tjuva gäller det att ta över etablissemang som "Roulette-Rulles Krypcasino",  "Kiosken Korva" (Hembränneri) och nattklubben Brända Tomten. För att göra det måste man rekrytera gängmedlemmar i slummen och helst se till att man har Lage Penning på sin sida om man åker dit. Lage Penning är alltså en skum advokat som gör att man får mildare straff. Han verkar vara oblygt baserad på Leif Silbersky.

Det krävs förstås att man har rätt spelkompisar också. Såna som kan komma in i gangsterstämningen. Råa skratt och sabotage förhöjer spelupplevelsen. 

Om man sedan lyckas dra Mr Pizzarelli eller Pansar-Patrik från korten med gängmedlemmar är kvällen fulländad.

Betyg: 4/5 

Fettisdag

Idag såg jag mästarnas mästare på SVT, efter en lång dag av flyttande och fixande. Och självklart höll jag på Per Elofsson. Skidåkaren från byn. Han är lite som Rainer Wolfcastle i Simpsons, om ni känner till honom. När han ska träna den tyska utbytesstudenten Uter. "Take it to the max" osv medans han gör situps. Bra drag.

I helgen var jag i Borgafjäll och åkte snowboard. Vi rippade upp backarna och var allmänt radikala. 90-talet var aldrig långt borta. Stort tack till ni som var med på presenten, den uppskattades maximalt kan jag säga.

Viktig uppdatering

Jörgen slutade sjua i dagens lopp över 15 km fristil på SM.

A Cometh Appears

Tyvärr har jag glömt att skriva några rader om fjolårets stora comeback-comet, Jörgen Brink.

Jag vet... jag borde ha nämnt det tidigare.

Jörgen har iaf sedan senast både startat och lagt ner en skidskyttekarriär, och om den vet jag inget (men jag har mina aningar) så jag skippar det och postar istället en bild.

Heja Jörgen!

Ibland när jag blir trött tar jag fram den här.

helgen v 5

I helgen var det hockeyturnering. På Nintendo. Allt var precis som man mindes det. Kontrollerna var kantiga och svårstyrda. Pixlarna lika tjocka som snödrivorna utanför. Det gick fortfarande inte att hoppa förbi den där isspolar-sekvensen mellan andra och tredje perioden.
Hursomhelst, när vi skulle välja lag var det till min förvåning ingen som skrek Sovjet, så jag tog tillfället i akt och snodde åt mig det överlägset bästa laget under 80-talet. Sergey Makarov, Igor Larionov, Krutov (hade han ens ett förnamn? Behöver man ett förnamn om man heter Krutov?) ... och den fjärde killen som ingen minns. Hur skulle det kunna gå fel?

Första gruppspelsmatchen var mot ett svagt Tjeckoslovakiskt lag (Daniel). Och det började bra. Slagskotten dundrade in, klapp-klapp spelet funkade men det fanns orosmoln. Den fjärde killen levererade inte. Jag ställde upp med två tjockisar (bäst på att skjuta) och en spinkis (snabbast). Men sen hade jag en sån där mittemellan gubbe... och dom är ju inte bra på något? Så efterhand tog Daniels spinkiga Tjecker över spelet mer och mer. I andra perioden var ledningen nere på två mål.
Som Tichonov kände jag tyngden av att prestera bra för partiet, och jag försökte att inte visa min oro utåt.
Men i tredje perioden havererade allt. Tjeckerna var plötsligt överallt. Skotten ven och mitt spel föll samman helt. Slutresultatet skrevs 10-14 och en riktigt dålig start på turneringen för vår del.


I andra matchen var revanchlustan hög. Den Ryska äran skulle återupprättas. Men Kanada (Jenny) visade sig vara allt annat än lättspelade. Med tätt försvar och giftiga slagskott så var det uppförsbacke, trots hög press från CCCP. Under isspolnings-sekvensen samlade jag grabbarna och skällde ut dem på gammalt ryskt manér, hotade med Gulag och allmänna repressalier och då blev det äntligen fart på skridskorna. Tva snabba reduceringsmål och spänningen var olidlig. Med all nervpress var det inte underligt att ett slagsmål utbröt, och rättvist nog åkte enbart Kanadensaren ut. Men tyvärr lyckades jag inte nyttja det numerära överläget och matchen slutade 8-9 till Kanadensarnas fördel. Nu var skandalen nära och skammen stor. Inför tredje och sista gruppspelsmatchen var läget så här: Motståndarna, turneringens överaskning Polen (Tomas) låg bäst till för att nå final. Själv behövde jag vinna med 7 mål och ett litet halmstrå fanns för Kanada, som gick till final om jag vann med sex mål. Sedan tidigare var obesegrade satellitstaten Tjeckoslovakien klara.

Baserat på den usla prestationen i tidigare matcher petade jag mittimellanspelaren, och ersatte honom med en till smalis, för en balanserad offensiv/defensiv uppställning. Det visade sig fungera bra på de slöa Polackerna, som inte orkade hålla uppe tempot. Med snillrik offensiv och mäktiga skott från egen blå linje (!) pulvriserades motståndarna som så ofta förr i andra sammanhang. Segern såg ut att vara bärgad, men skulle marginalen räcka? Ledning med fem mål och bara två små nintendominuter kvar. Då händer det oundvikliga. Coach Olssons svaga psyke visar sig när det som mest gäller. Han vinner visserligen tekningen men passar bakåt, in i eget mål! En fullständigt osannolik händelse, men helt logiskt ett resultat av de Ryska sportsliga psykningarna. Seger med precis sju mål innebar inte bara återupprättad ära, utan också en plats i finalen.

Finalen var så spännande att den egentligen förtjänar ett eget inlägg, men låt gå. Redan vid uppvärmningen såg man att Tjeckerna var spända, medan Ryssarna lättsamt tuggade i sig chips och småpratade med nyanlända Schweiziska fans. Vid nedsläpp var dock koncentrationen på topp, och första perioden bjöd på tight spel av framförallt målvakterna som båda verkade ha topppat formen.
Andra perioden började där den första slutade, med tätt spel och många tacklingar i egen zon. Som ett snilledrag beordrade jag att pucken skulle "spelas in i zon" (så gör ju Björklöven?) men det var ingen lyckad taktik och inför tredje perioden hade Tjeckoslovakerna ledningen. Men tack vare förbaskat bra spel av framförallt Krutov så lyckades vi komma igen och kvittera i slutminuterna. De sista självande sekundrarna blev nervösa och båda lagen ville hålla igen. Matchen gick till förlängning... trodde vi!
Men enligt en konstig Nintendoregel så är det först straffläggning, sen förlängning. Alltså skulle det avgöras nu.
Men allteftersom straffarna gick (automatisk skridskoåkning framåt ingår så de första 3 straffarna fick skjutas ur noll vinkel!) ... så stod det klart att inte ens straffläggning skulle kunna skilja kombatanterna åt. Matchen gick till förlängning, och som av en oerhörd slump åkte dessutom båda målvakterna på matchstraff för snack. Slutet spelades alltså med fyra utespelare vardera och inga målvakter (!).
Tjeckerna lyckades forcera in pucken i ett mål som borde dömts bort, men genom vackert boxplay i motståndarzonen kvitterade Makarov (en tjock) med en studspuck. 1-1 i förlängningen, 50 sek kvar.
Då hände det som enbart kan hända om man spelar med CCCP. Krutov (smal) fick tag i pucken, åkte runt egen kasse (för att förvirra motståndaren och för att få sista skottet) och begav sig sedan ut på en soloräd genom hela planen och avslutade med att trycka på fel knapp i all stress och passa pucken in i mål. En lös smädlig puck som understryker skammen för förloraren, kunde det ha slutat bättre? 
Nej! Svaret är Nej.
Segern var min, kepsen åkte fram och de fem kokosbollarna som utgjorde trofén höjdes till skyn. Hela Teg sjöng av lycka, och på bilden kan man se en märkbart rörd Tichonov, som dessutom får anses mycket välbehållen för sin ålder och faktiskt ser ut att vara omkring tolv år. Det bjuder jag på, och kanske på en cocosboll också.