I helgen var det hockeyturnering. På Nintendo. Allt var precis som man mindes det. Kontrollerna var kantiga och svårstyrda. Pixlarna lika tjocka som snödrivorna utanför. Det gick fortfarande inte att hoppa förbi den där isspolar-sekvensen mellan andra och tredje perioden.
Hursomhelst, när vi skulle välja lag var det till min förvåning ingen som skrek Sovjet, så jag tog tillfället i akt och snodde åt mig det överlägset bästa laget under 80-talet. Sergey Makarov, Igor Larionov, Krutov (hade han ens ett förnamn? Behöver man ett förnamn om man heter Krutov?) ... och den fjärde killen som ingen minns. Hur skulle det kunna gå fel?
Första gruppspelsmatchen var mot ett svagt Tjeckoslovakiskt lag (Daniel). Och det började bra. Slagskotten dundrade in, klapp-klapp spelet funkade men det fanns orosmoln. Den fjärde killen levererade inte. Jag ställde upp med två tjockisar (bäst på att skjuta) och en spinkis (snabbast). Men sen hade jag en sån där mittemellan gubbe... och dom är ju inte bra på något? Så efterhand tog Daniels spinkiga Tjecker över spelet mer och mer. I andra perioden var ledningen nere på två mål.
Som Tichonov kände jag tyngden av att prestera bra för partiet, och jag försökte att inte visa min oro utåt.
Men i tredje perioden havererade allt. Tjeckerna var plötsligt överallt. Skotten ven och mitt spel föll samman helt. Slutresultatet skrevs 10-14 och en riktigt dålig start på turneringen för vår del.
I andra matchen var revanchlustan hög. Den Ryska äran skulle återupprättas. Men Kanada (Jenny) visade sig vara allt annat än lättspelade. Med tätt försvar och giftiga slagskott så var det uppförsbacke, trots hög press från CCCP. Under isspolnings-sekvensen samlade jag grabbarna och skällde ut dem på gammalt ryskt manér, hotade med Gulag och allmänna repressalier och då blev det äntligen fart på skridskorna. Tva snabba reduceringsmål och spänningen var olidlig. Med all nervpress var det inte underligt att ett slagsmål utbröt, och rättvist nog åkte enbart Kanadensaren ut. Men tyvärr lyckades jag inte nyttja det numerära överläget och matchen slutade 8-9 till Kanadensarnas fördel. Nu var skandalen nära och skammen stor. Inför tredje och sista gruppspelsmatchen var läget så här: Motståndarna, turneringens överaskning Polen (Tomas) låg bäst till för att nå final. Själv behövde jag vinna med 7 mål och ett litet halmstrå fanns för Kanada, som gick till final om jag vann med sex mål. Sedan tidigare var obesegrade satellitstaten Tjeckoslovakien klara.
Baserat på den usla prestationen i tidigare matcher petade jag mittimellanspelaren, och ersatte honom med en till smalis, för en balanserad offensiv/defensiv uppställning. Det visade sig fungera bra på de slöa Polackerna, som inte orkade hålla uppe tempot. Med snillrik offensiv och mäktiga skott från egen blå linje (!) pulvriserades motståndarna som så ofta förr i andra sammanhang. Segern såg ut att vara bärgad, men skulle marginalen räcka? Ledning med fem mål och bara två små nintendominuter kvar. Då händer det oundvikliga. Coach Olssons svaga psyke visar sig när det som mest gäller. Han vinner visserligen tekningen men passar bakåt, in i eget mål! En fullständigt osannolik händelse, men helt logiskt ett resultat av de Ryska sportsliga psykningarna. Seger med precis sju mål innebar inte bara återupprättad ära, utan också en plats i finalen.
Finalen var så spännande att den egentligen förtjänar ett eget inlägg, men låt gå. Redan vid uppvärmningen såg man att Tjeckerna var spända, medan Ryssarna lättsamt tuggade i sig chips och småpratade med nyanlända Schweiziska fans. Vid nedsläpp var dock koncentrationen på topp, och första perioden bjöd på tight spel av framförallt målvakterna som båda verkade ha topppat formen.Andra perioden började där den första slutade, med tätt spel och många tacklingar i egen zon. Som ett snilledrag beordrade jag att pucken skulle "spelas in i zon" (så gör ju Björklöven?) men det var ingen lyckad taktik och inför tredje perioden hade Tjeckoslovakerna ledningen. Men tack vare förbaskat bra spel av framförallt Krutov så lyckades vi komma igen och kvittera i slutminuterna. De sista självande sekundrarna blev nervösa och båda lagen ville hålla igen. Matchen gick till förlängning... trodde vi!
Men enligt en konstig Nintendoregel så är det först straffläggning, sen förlängning. Alltså skulle det avgöras nu.
Men allteftersom straffarna gick (automatisk skridskoåkning framåt ingår så de första 3 straffarna fick skjutas ur noll vinkel!) ... så stod det klart att inte ens straffläggning skulle kunna skilja kombatanterna åt. Matchen gick till förlängning, och som av en oerhörd slump åkte dessutom båda målvakterna på matchstraff för snack. Slutet spelades alltså med fyra utespelare vardera och inga målvakter (!).
Tjeckerna lyckades forcera in pucken i ett mål som borde dömts bort, men genom vackert boxplay i motståndarzonen kvitterade Makarov (en tjock) med en studspuck. 1-1 i förlängningen, 50 sek kvar.
Då hände det som enbart kan hända om man spelar med CCCP. Krutov (smal) fick tag i pucken, åkte runt egen kasse (för att förvirra motståndaren och för att få sista skottet) och begav sig sedan ut på en soloräd genom hela planen och avslutade med att trycka på fel knapp i all stress och passa pucken in i mål. En lös smädlig puck som understryker skammen för förloraren, kunde det ha slutat bättre?
Nej! Svaret är Nej.
Segern var min, kepsen åkte fram och de fem kokosbollarna som utgjorde trofén höjdes till skyn. Hela Teg sjöng av lycka, och på bilden kan man se en märkbart rörd Tichonov, som dessutom får anses mycket välbehållen för sin ålder och faktiskt ser ut att vara omkring tolv år. Det bjuder jag på, och kanske på en cocosboll också.
