Zildjian K Constantinople 18"

Det är alltså så att jag har köpt en ny cymbal. Big deal tänker några, och skäms på er för det. Jag har inte köpt en cymbal sedan 2006. Så man kan säga att det var ett övervägt beslut. De tester och provslag som inte gjorts är inte värda att göra. Men först lite oumbärlig information.

Mina cymbaler:
Hihat: Zildjian New Beat 14". Ett tråkigt men ok val, som cymbalernas mellanmjölk. De har blivit lite mörkare med åren vilket i det här fallet är bra. När de var nya lät de disco.
Crash: A-Custom 17". En snäll och varm cymbal. Cymbalmotsvarigheten till en kram.
Ride: Sweet Ride 21". Överlag fin ping men en svag doft av grytlock.

Som andra crash vid inspelningar har jag haft ett helt gäng olika. Från Istanbul via Stagg till Zildjian A thin, en Sabian osv... Ändå landade jag ofta i en trasig K-Custom från ABF huset som jag tror Bosse snodde med sig kort efter att hjulet uppfanns. Den klippte jag med plåtsax för att reducera sprickor och det funkade. Det blev någon slags Crash/splash hybrid av den, som faktiskt lät ok. Den dog ut superfort såklart. Men den hängde ändå med fram tills förra hösten. När vi då fick tillbaka mixarna så var det tydligt att den hade gjort sitt, man kan inte trolla hur länge som helst, till slut finns inget kvar att klippa i. 

Så det skulle bli en ny.

Först tänkte jag K medium thin. Ju mer jag läste på och lyssnade på soundbits desto tråkigare kändes det. Peppen började sina. Varför lägga så mycket pengar på en cymbal, jag har ju familj nu... osv.
Sen hörde jag av en slump en inspelning med där trummisen hade ett litet set och bara Constantinople cymbaler. Poletten föll ned. Astronomiskt dyr förstås men jag brukar inte ha sönder cymbaler så...

Efter velande fram och tillbaka blev det en 18" Constantinople crash. Handhamrad av någon tjomme i Amerika. Det måste ha varit en dvärgsmed, för han var duktig med hammaren.
Så pass bra låter den att man kan sitta och bara pinga den utan att ens röra trummorna. Varm, rökig, lagom sustain och alla andra hittepå adjektiv som man kan beskriva en cymbal med.

Om jag ska tvinga fram ett minus skulle det kanske vara något låg volym trots 18".

Betyg? Fem Bill Ward av fem möjliga.

Fortsättningen och Jaira

Ja, så blev den återuppväckt igen, bloggen. För vilken gång i ordningen kan ingen minnas. Precis som förut lär det bli sporadiskt, men just nu är jag peppad igen.

Så vad har då hänt sen sist? Säkert mycket men inget viktigare än min dotter. Jaira föddes i Feb -13 och har väl mer eller mindre tagit över bådas våra liv. Som en söt body snatcher.  Just nu är jag pappaledig med henne fram tills vi åker och det är en sån lyx att man nästan förväntar sig att någon ska ringa och säga att det blivit något fel och att jag måste komma och jobba.

Lekparkshäng Augusti

Så dagarna går åt till av/påklädning, mat, sov, blöj, skrik, plock och mys. Allt det där finns det såklart fler bloggar om ifall man vill fördjupa sig. Jag njuter i alla fall även om jag är trött. Kaffe har fått en ny dimension. Jag var redan ett fan men nu är jag hängiven. Utöver jobb och bebis så har vi spelat in en skiva med nya bandet Maha Sohona, och för andra gången så verkar det ha funkat med "jag-skickar-en-demo-så-ser-vi-väl". Det var inte jag som skickade ut Wichita Linemen demon men den grejen har påverkat mitt liv enormt. Se bilden här uppe t.ex
Hursomhelst, hoppas det blir av men håller inte andan. "Ring inte oss, vi ringer dig" som det heter.

Om allt går som planerat så bor vi inte i Sverige i vinter.
Men precis som med skivan så gäller det att inte planera för mycket. Det blir sällan som man tror.

Piotr Rasputin aka Kolossen

Bakgrund för den som inte läst X-men: Kolossen, även känd som Colossus är en seriefigur skapad av Marvel. Han dök upp i mitt liv första gången sent 80-tal och försvann tidigt 90-tal. Han hade röda knähöga stövlar vilket var en helt normal superhjälte outfit på den tiden. Läs vidare nu.

Vikt: 227kg (114kg när han inte är gjord av stål)
Längd: 229cm (l98cm när han inte är gjord av stål)

Av dessa basfakta kan vi dra slutsatsen att det rättså okända ämnet organiskt stål är ca dubbelt så tungt som människokött och något längre. Samt att det kickar bakdel något kopiöst för man kan bli skjuten med en missil utan att blinka. Den egenskapen var samtidigt lite av Kolossens gissel. Eftersom han tålde så oändligt med smörj så var Kolossen mestadels en slagpåse för diverse superskurkar. I min X:en special (Atlantic förlag, 1983) så blir han bryskt behandlad av Dr Doom. Doktorn (för jag utgår från att han är doktor, han skulle väl inte ljuga i sitt CV?) är på sitt vanliga übermench humör och hånar Kolossens ryska ursprung. Sen grillar han honom med någon slags eld och kastar in honom i väggen. Så fortsätter det tills de andra X-männen kommer. Kolossens främsta egenskap i serierna blir att vara alibi till Järven.

Utöver slagsmål så gillar Kolossen också att måla i akvarell samt att förföra mutantbrudar. I en tidning kombinerar han faktiskt båda dessa intressen, samt har på sig någon slags gul helkroppsdräkt med ca en meter långa axelvaddar som är bortom mode och förstånd. Med andra ord: Colossus är urtypen för en Metrosexuell modern man, långt innan ordet var uppfunnet. Alltså: han är den känslige/starke X-mannen. Som många andra stora starka typer så är han också lättpåverkad. Nedan ett exempel på det. Under en kort period var han hjärntvättad av onda kommunister. Det såg ut såhär:

Arbetsoverall på, här blir det åka av.
Tyvärr äger jag inte den här tidningen själv så jag vet inte hur det slutar. Troligtvis räddas Colossus av sina vänner tillbaka till marknadsekonomins lov. Det var aldrig Marvels styrka att följa upp trådar som den här, utan de vände blad och gick vidare och vi läsare fick göra samma sak.

Till sist bjuder jag på en förklaring till kostymerna som jag tycker är rent ut sagt genial. Och Kolossen (längst till vänster) ser verkligen supernöjd ut. Fullt förståeligt, med den outfiten. Klicka på bilden och njut.

!!!

Jepp..

Winona Ryder är numera 40 år och därmed automatiskt kvalificerad som världshistoriens fräschaste tant. Det firar jag med Äppelmust (Apfle Moshti) och en ohälsosam hög choklad (Chlini Choggi). 

Sen ska det bli jazzmaraton. Risken finns att det inte kommer vara så bra... jag menar...  Österrikisk jazz... Eller? 

Är det sant?

Att improvisera

Carl Barks är fortfarande den gyllene standarden. Av honom lärde jag mig om Costa Förmycko (dyrt), Långtbortistan (dit man drar om allt går åt pipan) och Timbuktu. Att Timbuktu faktiskt finns på riktigt tog lite längre tid att få reda på, men nu vet jag det också. Jag läste om fyrkantiga ägg och dalar i Himalaya där alla blev gamla för att de åt aprikoser. Och hur ofta känner man sig inte som Kalle? Misslyckad på jobbet, ständig motvind och tvärarg. Kort tålamod har både jag och Kalle. Men han är finurlig också. Om man inte hittar det man söker så tar man något annat. (Och blir arg när det inte fungerar). Pappa har bättre tålamod men ungefär samma omdöme som Kalle när det gäller brasor och spillolja. För det här kan ju bara sluta på ett sätt.

Ladies & Gentlemen...

... från 1974 års album: "Im not through loving you yet".