Måndagsexemplar

Precis hemkommen efter 8km promenad och monsterfilm. Cloverfield närmare bestämt. Hade hört att den var dålig men det tycker jag inte alls. Kanske lite korkad på slutet...
(Vår-kompis-blev-just-uppäten-av-ett-
monster-men-vänta-glöm-inte-kameran) ...
Problemet med alla monsterfilmer är att folk bara springer omkring i största allmänhet. Det första jag skulle göra vore att beväpna mig med en sån här.


Sedan skulle jag gillra en fälla. Kanske garnera med någon typ av ost? Alla gillar ju ost.

Jag skulle bli hjälte och VK skulle göra mig till årets Västerbottning. Detta blir oundvikligt då Lisa Miskovsky och Baltic-Krister hann bli uppätna av monstret.

TEMA: Daredevil / Nemesis

Ugglan (The Owl) är en sån där skön konceptskurk som Marvel öste ur sig ett tag under 70-talet. Precis min grej, generella skurkar har aldrig varit lika roliga. Jag vandrar i tanken och minns såna vitt skilda konceptualister som Egghead (Batmans eggstraordinära ordtrixar-skurk), Gamen (Spindelmannens krumryggade och vresige gubbtjuv till fiende) och den gången Hulken möter elektricitetsmonstret Zzapp vilket resulterar i ett trendigt afrokrull för Hulken. Men nu var det ju mannen i rött som det skulle talas om. Och här har han ju verkligen trampat rakt in i en scen som skulle få de flesta att stanna upp. Notera den komplexa manöverpanelen med flera knappar (!) samt hur Daredevil kusligt snabbt, ja nästan instinktivt inser att fågeln är livsfarlig. Ugglan är som väntat ganska klok men 70-talet var ingen bra period för honom. Daredevil stoppade gång på gång hans planer, som nog led en del av att vara för intrikata.




...till viss del kanske för att Ugglan förlitade sig för mycket på teknologi och för lite på hejdukar. Han hade visserligen ett grönklätt gäng ett tag, men de var sorgligt underutrustade (batonger mot Daredevil.. löjligt..) och dom tappade troligen sugen efter att ha fått smörj för ofta. Men Masked Marauder (i traditionell lila Afghandräkt och skidmask) var sådär härligt megalomanisk och dessutom inte sen att skicka fram andra att slåss åt honom. Faktum är att jag inte kan minnas att Marodören himself nånsin kavlade upp ärmarna. Han stod helt enkelt över såna simpla metoder. Många superskurkar har dessutom gemensama nämnare vad gäller intellektuell fascism och förkärlek för mantel som klädesval.

...Nu har jag samlat sjukt mycket nördpoäng.

Bilder #3 / Andalusien, Gibraltar, Marocko

Cadiz

Dagen efter spelning

Bad

Glada spanjorer

Marocko

Mad Max?

Gibraltar

El Rey del parking

Mediterande apa

Nerja

Alhambra

Alhambra

Alhambra (märks det att jag tyckte om det?)

Katedralen i Granada

Tapas

Senoritas cantadas

Fistful of Dollar stan. (Såg ej Clint)

Försmäktande surikater. (40 grader varmt)

San José

Bilder #2 / Gammelboning, Finnmark, Gefle

...fortsatte söderut med tåg genom byar utan hopp (men med pittoreska lägen).

Omkring Ulvtorp

Kolarstugan

Kvalitetsturism

Här-kommer-äkta-musik

Rep

Boloungerparken

Bilder #1 / Midsommar

Midsommar i Hälsingland... en bra början!

Vars sa du?

Piprökande same i pulka

Gärsgårdar

Folkmusik

Midsommarfest

Hemma igen

Det verkar ju som att jag har läsare trots allt, även om de sällan lämnar en kommentar. Jag undrar hur många av läsarna som vet att jag varit ute och rest? Spelat musik med mitt band i främmande land? Besökt Afrika och glatt mig mycket åt att vara Europé? Sett Alhambra och njutit av cortados. Dansat folkdans, fotat apor och hablat español. Allt det där har hänt, plus lite till.


...och ändå kan jag inte låta bli. Istället för en ordentlig redogörelse om mina resor tänker jag skriva om Daniel Day-Lewis nya film "There will be blood". Han är min favoritskådespelare, om man har favoriter på film. Den enda utöver Winona Ryder som kan få mig att gå och se en film oavsett handling bara för att de är med i den. Och är det så konstigt? Nej. För det han sysslar med, ja för den insatsen han gör för mitt kulturliv - så förtjänar han att kallas konstnär. Ett epitet jag helst aldrig vill klistra på någon (eller alternativt på alla) eftersom det innehåller så mycket pretentiös sörja, kommunalsanktionerat golvkissande och ABF-cirklar. Men D.D-L är en konstnärlig motsvarighet till gravitationen i det att han inte gör mig besviken. Mannen är oförmögen att spela på rutin. Inkapabel att göra ett halvdant jobb. Eller så blir jag lurad av att han håller så pass hög standard att även de halvdana insatserna blir bra. Men det är irrelevant hur han bär sig åt, så länge han bär sig åt. Filmen i övrigt då? Den är mycket bra. En av årets bästa rentav, tillsammans med "Into the wild". Lämnar en med en hel del tankar och en funderingar. 
Vilken urladdning. Nu måste vi ha en bild från filmen så att vi kan gå vidare.


Tack. Varför jag hamnade i det här istället för en reseberättelse vet jag inte. Men det var tvunget att ske.
Frånsett den storslagna cineastiska upplevelsen ikväll har min återkomst till Sverige varit en rätt stillsam historia. Täfteåfestivalen och tvätt och sånt. Bilder kommer kanske senare från resan. Exotiska platser som Lenninge, Bollnäs, Gammelboning, San José, Tanger, Granada och Gibraltar. Tills dess.

TEMA:Daredevil / Detaljfokus och "split vision".

Saker som du och jag inte hinner med under ett fall från hög höjd inkluderar långa meningsbyggnader (med bibehållen respekt för kvinnor) samt måttligt självberöm (och resonerande). Men det är ju vi det. Inte Matt Murdock, mannen utan fruktan.

... som dock ibland tenderar att bli lite väl självbelåten. Det är sant att dräkten är en stilistisk fullträff. Men den där posen rimmar illa med Matt Murdocks altruistiska kall. Och övergången till nästa djupdykning i ämnet blir friktionsfri i och med den avslutande meningen...